Vad handlar det här med ekonomi om egentligen?

Ekonomi handlar om att hushålla med knappa resurser, säger man — och menar att det är klokt att inte göra av med allt värdefullt man har på en gång.

Man ska hushålla; göra av med lite i taget, så att det man har räcker länge; då är man ekonomisk.

Detta resonemang är ofta klokt, men inte alltid. De som till exempel har ett bestämt belopp som ska räcka hela semestern gör klokt i att inte köpa upp alla pengarna första dagen. Det är trevligt att ha pengar till glass och buss och annat i slutet av semestern också.

De som däremot har en stor påse syrliga karameller gör klokt i att äta upp alltihop på en gång. För vad händer med tänderna om man hushållar och går och suger på karameller vecka efter vecka? Ibland kan det vara lika ekonomiskt att se till så man får mer av de knappa resurserna, så att de inte blir så knappa längre.

Kanske kan man öka på semesterkassan genom att arbeta (fast då riskerar man att få kortare semester). Kanske kan man tjata sig till mer pengar från föräldrar eller andra (fast då riskerar man att den trevliga stämningen på semestern förstörs). Men att skaffa sig mer syrliga karameller, så att de räcker ännu längre är knappast ekonomiskt.

Ekonomi handlar alltså om två saker: hur man ska använda det man har och hur man ska skaffa sig mer. Men många gånger visar det sig att människor tycker särskilt mycket om sådant som de inte har så mycket av. 

Det är kul att få ett nytt spel, men vad händer om man kan köpa sig alla spel som finns? Det är kul att resa bort på semestern, men skulle det vara lika kul att resa jämt? Kanske tycker människor om att önska sig och drömma sig bort.

Det blir svårare för dem som har riktigt gott om pengar och genast kan köpa allt de vill ha. De får i stället önska sig sådant som inte kan köpas för pengar. 

Många människor tycker att man ska vara sparsam.

Man ska släcka lampor när man går ut, laga den trasiga stolen i stället för att köpa ny och helst stoppa strumporna när det går hål. "sparsamhet är en dygd", säger de.

Att vara snål år någonting annat. Då tänker man mest på sig själv och delar inte så gärna med sig till andra. Man kan vara snål mot sig själv också. Då går sparsamheten till överdrift, och man unnar sig alldeles för lite nytt eller roligt.

Inte bara en finansiell kamp

De flesta människor ägnar större delen av sin uppmärksamhet åt det som händer i deras liv just nu - vilket betyder att de mår bra om det de upplever tilltalar dem och dåligt om det inte tilltalar dem. Men det är att följa den hårda vägen. 

Om du bara har förmågan att se det-som-är, då kan ingenting bli bättre. Du måste hitta sätt att se framåt med optimism för att kunna uppnå förbättringar.

När du lär dig att styra dina tankar medvetet mot sådant som väcker positiva känslor, är det inte svårt att hitta och hålla kvar lycka, till och med innan du har uppnått ditt mål.

Kampkänslan uppstår på grund av att du ständigt bedömer ditt nuvarande läge i förhållande till målet du strävar mot.

När du hela tiden håller räkningen och noterar avståndet du måste tillryggalägga förstärks känslan av avstånd och ansträngning: och det är därför det känns som en så kämpig uppförsbacke.

När du bryr dig om hur du mår och därför väljer tankar på grundval av hur de känns, utvecklar du mer framåtsträvande tankemönster. Och när attraktionslagen sedan reagerar på tankarna som känns bättre, får du mer tilltalande resultat.

Att kämpa, kämpa, kämpa leder aldrig till ett lyckligt slut. 

Det trotsar lagen. "När jag når fram dit kommer jag att vara lycklig" är inte något produktivt sätt att tänka, för om du inte är lycklig kan du inte nå dit. När du bestämmer dig för att först vara lycklig - då kommer du att nå fram.